Etanol.nu

Uranbrytning hotar våra bygder

Undersökningarna av uranförekomster innebär förlorade år för våra kommuner. Ingen vill investera i bygder som riskerar att bli obeboeliga. Vårt budskap till bolagen är att vi kommer att använda vår kommunala vetorätt för att stoppa projekten, skriver kommunstyrelseordförande i sex kommuner.

Kanadensiska Continental Precious Minerals, australiensiska Aura Energy och ytterligare några företag vill etablera uranbrytning i Sverige. Vårt budskap till dem är att vi kommer att använda vår kommunala vetorätt för att stoppa projekten. De slösar inte bara bort sina pengar, de hindrar dessutom hållbara satsningar som hålls tillbaka av oron för storskaliga gruvprojekt. Vi uppmanar dem därför att avsluta pågående aktiviteter i våra kommuner.

Vi som undertecknar företräder stabila politiska majoriteter i kommunerna Berg, Åre och Östersund i Jämtland samt Falköping, Skövde och Tidaholm i Västergötland. Av Sveriges totalt cirka 150 aktuella tillstånd att undersöka uranförekomster finns merparten i våra kommuner. Den kommunala vetorätten mot uranbrytning är ett av våra viktigaste redskap för att säkerställa att våra bygder förblir beboeliga för kommande generationer. Men tyvärr omfattar inte vetorätten prospekteringsbolagens undersökningar, tvärtom medger den svenska minerallagstiftningen undersökningstillstånd även när brytning framstår som otänkbar.

Undersökningstillstånden gäller i tre år och förlängs ofta, trots starkt folkligt motstånd. Provborrning och provbrytning ackompanjeras av opinionsbildande kampanjer; invånarna kallas till ensidiga informationsträffar som bekostas av prospekteringsbolagen. Kommuner och andra myndigheter utan egna utredningsresurser uppvaktas av företagens inhyrda konsulter, som bedyrar att uranbrytningen kan ske utan allvarliga miljöeffekter. De som vill ha en oberoende granskning av projekten måste förlita sig på ideella krafter, eftersom budget för ändamålet normalt saknas.


Ibland blir det parodiskt tydligt att prospekteringsbolagen saknar all kunskap om vad som sker ovan jord i våra regioner. Som när Ed Godin, vd för Continental Precious Minerals, för några månader sedan talade på en konferens för gruvnäringen. I anslutning till presentationen av en uranfyndighet i Oviken, intill Storsjön och några mil söder om Östersund, talade han om alla nyttigheter som skulle följa av en gruvetablering – bland annat nya skolor och sjukhus!

Godin tycks förlita sig på att åhörarna aldrig har satt sin fot i den utvecklade och sedan tusen år befolkade kulturbygd han talar om. Visste vi inte att det kanadensiska företaget ifråga är helt inriktat på Sverige skulle man tro att presentationen var framtagen för gruvetableringar i underutvecklade länder.

De förekomster av uran i Sverige som främst drar till sig prospekteringsbolagens intresse finns i flera stora områden med alunskiffrar, från Skåne i söder till Lappland i norr. Dessa urantillgångar är så låghaltiga att brytning skulle bli extremt landskapspåverkande.

För att förse de svenska kärnkraftverken med uran från exempelvis Billingen-Falbygdens alunskiffrar skulle det krävas en kvadratkilometer nya dagbrott per år. ”Landskapsmord” kallades detta, när Falköpings och Skövdes kommuner år 1977, i just detta område, stoppade Sveriges hittills enda urangruva.

Vid ovannämnda konferens redovisade Ed Godin kalkyler för Oviken som baserades på brytning av 40000 ton malm om dagen i 16 år. Detta, hävdade han vidare, utgör bara en tjugondel av områdets brytbara material. Av företagets redovisning framgår att det skulle handla om två stycken upp till 145 meter djupa dagbrott, med en sammanlagd yta om nära två kvadratkilometer.

Resultatet skulle bland annat bli ett 30 meter högt avfallsberg som breder ut sig på en yta av 500 meter gånger två kilometer, samt en invallad avfallsdamm för miljöskadliga lakrester med en yta på upp till tio kvadratkilometer. Redan det skulle göra stora delar av trakten obeboelig. En 20 gånger större brytning än så skulle rimligtvis förutsätta evakuering av hela bygden.

Att vi tänker stoppa detta och andra planerade ”landskapsmord” beror långt ifrån bara på att uranbrytningen skulle orsaka allvarliga och svårläkta skador i landskapsbilden. Ännu värre är att alunskiffern innehåller organiska kolföreningar, svavel och ett stort antal metaller som frigörs vid brytning. Det vi minst av allt vill utsätta kommande generationer för är förorenade vattendrag och omgivningar.

Några av de uppenbara riskerna är läckage från uranutvinning med biokemiska processer, brott i avfallsdammarnas invallningar och långsiktig urlakning från malmresterna.

Prospekteringsbolagens aktiviteter innebär förlorade år för våra kommuner. År då andra – hållbara – satsningar läggs på is och människor avstår från att flytta hit, eftersom man inte vågar investera i bygder som kan bli obeboeliga inom något decennium. Därför uppmanar vi företagen att självmant avsluta alla aktiviteter som syftar till uranutvinning i våra kommuner, så att vi slipper använda vår vetorätt.

ANNSOFIE ANDERSSON (S)

kommunstyrelsens ordförande, Östersund

ULF ERIKSSON (C)

kommunstyrelsens ordförande, Falköping

CURT B GUSTAVSSON (S)

kommunstyrelsens ordförande, Tidaholm

EVA HELLSTRAND (C)

kommunstyrelsens ordförande, Åre

KATARINA JONSSON (M)

kommunstyrelsens ordförande, Skövde

KARIN PAULSSON (S)

kommunstyrelsens ordförande, Berg

Neodym magneter är inget som absolut krävs för att bygga elbilar, jag är då mera orolig att elbilars elbehov kan används som ett svepskäll för att bygga ut kärnkraften.

En inte helt oväsentlig skillnad är ju att medan vi har kvar det mesta av neodynet så eldar vi upp uranet...

Problememt är väl bara att om man skulle börja ställa vettiga krav på miljöpåverkan från uranbrytning så skulle priset bli alldeles för högt..
Money talks!

Även om man nu väljer att använda permanentmagnetmotorer i kommande generationer av elbilar, så finns det många andra magnetmaterial man kan ta till, och som vanligt är det en pris/prestanda-fråga vilket material man väljer. Skulle neodym bli för dyrt eller ökänt så går problemet att lösa på andra sätt, även om magneterna kanske blir lite större och tyngre eller om man måste fördyra motorn genom mindre luftgap som kräver stabilare mekanik och bättre precision i tillverkningen.

Och om man helt och hållet vill undvika permanentmagneter så går det att använda asynkronmotorer eller separatmagnetiserade motorer med fältlindning.
Det är ju rätt intressant att om man ser på traktionsmotorer i lite större skala (järnvägsfordon) så verkar det som om asynkron respektive permanentmagnetmotorer har ungefär lika stora marknadsandelar idag (exempelvis har X5x/Regina och Stockholms nyare tunnelbanevagnar permanentmagnetmotorer, X2000 och X40 har asynkron), medan några årtionden gamla konstruktioner (RC-lok, X1x pendeltåg, allehanda dieselelektriska lok) använder separatmagnetiserade likströmsmotorer.